Spanarna, Sveriges Radios gamla goding, har sänts sedan 1988. Enligt hemsidan fick programmet nyligen det europeiska radiopriset Guldrosen i klassen Reality & Factual Entertainment.
Programmet, de flesta svenskar har antagligen hört det åtminstone någon gång, har ett enkelt upplägg: En panel om tre personer levererar varsitt inlägg, där de beskriver en “trend i samtiden”, som programledaren brukar säga.
Förra fredagen, den 19 september 2014, pratade Johan Hakelius om den tilltagande, och enligt honom oroväckande, trenden att låta folk själva definiera vem de är. Hans första exempel (inläggen i programmet har alltid tre exempel) var ISIS, Den islamiska staten i Irak och Syrien som ändrat namn till IS, Islamiska staten, därigenom läggande under sig ett teoretiskt sett oändligt område.
Han fortsatte: Och det här är ju ett allt vanligare problem i en värld där vi har lämnat iden på att det finns nån slags objektivitet eller objektiv sanning, /…/ någon rim och reson att pröva begrepp mot. Utan allting skall vara en fråga om självdefinition. Och om man inte får definiera sig själv så är det kränkande.
Därifrån går Hakelius till sitt andra exempel, som handlade om den sortens självdefinition som har med enskilda individers identitet att göra. “Är en man en kvinna, om han, eller hen, upplever det som om han är en kvinna?”, frågade han sig till exempel. Och “kan [någon] hävda att han är svart bara för att han känner sig svart?” För att riktigt stryka under det löjliga i detta spädde hans spanarkollega Calle Norlen på med “Jag ser mig själv som österrikare!”. Helfånigt, ju!
Men. Jag skulle svara obetingat ja på båda Hakelius frågor. En transsexuell människa känner sig som om hon, eller han, fötts i fel kropp. Personen kan se ut som en man, men känna sig som en kvinna. Lätt. En person med ljusare skinn än president Obama, och med gröna ögon och blont hår, kan vara svart. Lika lätt.
Det tredje exemplet handlade om Fotbollförbundet. Förbundet utan genitiv-s. Egen identitet, skapad i ett språkfel.
Hakelius gled från vad han kallade identitetspolitik till Fotbollförbundet på ett glättigt bananskal. Hela panelen skrattade och tjoade. Alla skrattade åt Fotbollförbundet.
Hakelius sa såhär: … jag har stor respekt för de här kinkiga fallen som har att göra med kön och ras etc. Det kan vi prata om tills korna kommer hem. Men, det finns fall som driver mig till vansinne och jag vägrar acceptera. Vi vet alla, och nu kommer det exemplet…
Och där, övergick han till att prata om Fotbollförbundet.
Men det är något knepigt med början av det sista citatet. Efter att han talat respektlöst om svarta, och transsexuella, säger han att han har stor respekt för de här kinkiga fallen som har att göra med kön och ras etc.
Johan Hakelius säger att han har respekt, men har just visat att han inte har någon respekt alls. Han vet att han borde säga att han har respekt, så då säger han det. Det är vad som brukar kallas politisk korrekthet.
En fråga man kan ställa till någon som Johan Hakelius är varför det är så viktigt hur andra identifierar sig. Han vill ha mer objektivitet, och mindre subjektivitet. Begreppet hegemoni säger att i ett givet samhälle uppfattas som objektivt det som inte hotar status quo.
Jag tror det är såhär: Bara den som aldrig haft sin ras ifrågasatt, eller gjord synlig, tycker att rasifiering som begrepp är löjligt. Bara den som möts av respekt vart han går tycker det är löjligt att andra kräver respekt. Bara den som lever i ett samhälle som automatiskt definierar honom som naturlig och självklar skrattar åt andras behov av att själva få bestämma hur de vill kategoriseras.