politics

despair

In the wake of the election, during protests and in discussions about the new political landscape, you often hear the notion that “we don’t have the luxury of despair”. This means that only those who aren’t affected by the new immigration laws, or lessened legal protection of diverse groups, can afford to despair. Despair becomes a sign of privilege. Those truly affected, on the other hand, know they will have to fight. No time to rest, no time to despair.

I experience despair.

You can argue that it’s because I am privileged. I am white, heterosexual, employed. I have a roof over my head, a car to drive, two passports. I can use gender neutral or gender designated bathrooms, no problem.

Or, I can tell you this:

I have two passports because I am a dual citizen. I am Swedish by birth, and American by choice. I became a US citizen in 2010. I received a certificate, a little flag, and a form letter signed by Barack Obama. For the past 6 and a half years I have felt increasingly American. I have become more and more comfortable thinking about myself as an American. I use “we” when I teach. I eat Peeps for Easter and I kind of like baseball.

I worked at a polling place on election day last year. The precinct where I worked voted around 70% democratic. The precinct where I live voted 80% democratic. But, we all know how it ended. Donald Trump was elected president.

And I find myself in a new situation. I don’t know where to turn. I see white friends in pictures from protests, defending “their” America. But I don’t identify with their America. Their America existed while I was still living in Sweden. Their high school memories live in a place I never knew. If we travel far enough back into their America we end up in a place where all I knew of America was negative: The Vietnam war, Nixon, and Harrisburg.

My America had a black president, and a black first lady. As a white immigrant I could fit into their definition of America, because their definition of America was an expanding, evolving, one. If I am to be defined by my skin color only I cannot be an American. I am lost.

tired and cranky

Years ago I was on my way back from a conference in Frederikshavn (that’s in Denmark, across the water from Gothenburg, Sweden), and the ship was late. We spent an hour or so waiting to board. The waiting area was dominated by a few kids 5-6 years old who were running, screaming, pushing carts, etc. Their moms had no way of controlling them.

My guess is that the moms were teachers, because it was clear that they had had some sort of new training. As their kids were raising hell, the moms were running after them, yelling at the kids to listen. They yelled nothing else, just for the kids to listen. They were also discussing the tactic amongst themselves, which is how I know they had had training. They had learnt that the important thing is to get kids to listen. Making them stop running, climbing, pushing carts into other people, apparently even to calm them down, is secondary.

So, what you had there were two out of control moms, running after four out of control kids, screaming at the top of their lungs for the kids to listen.

Something in the Swedish public discourse makes me think of those two moms.

(American public discourse makes me want to run away from home and spend the rest of my life alone on a stone in the forest. But that’s another story.)

the king and emperor

President-elect Donald Trump met with the Prime Minister of Japan in Trump Tower on Thursday Nov. 17. Commentators have focused on the fact that Mr. Trump’s daughter Ivanka and son-in-law Jared Kushner were part of the meeting. Their presence would indicate a blurring of the line between Mr. Trump’s business interests and his job as the president of the United States.

Having seen the photos distributed by the Japanese guests (especially this one) something else bothers me. The picture of Ivanka, her father, and the Japanese group shows Ivanka sitting on one side of a coffee table, with the men lined up on the other side.

I think it’s pretty clear that the ideal Mr. Trump is trying to emulate is not that of president, but that of king. Writers have described his penthouse as “Versailles-like” and the whole thing is not a coincidence. The queen (Trump’s wife Melania) was absent from most of the election campaign, and she’s absent here. But Ivanka is there, blonde, pretty, and on display. The heiress, a princess.

Louis XIV was the French king who built the Versailles. Skip forward less than 100 years, and Louis XVI was killed during the French Revolution.

When I became an American citizen I learned that in the US no royal titles are given merit. They just don’t count. Having grown up in a modern monarchy (Sweden) I found this refreshing. The fact that the president-elect now tries to back-paddle a few hundred years is sickening. I hope no one is impressed by the gold and fancy fabrics. They don’t mean a thing.

for the swedish reader, a small rant

Spanarna, Sveriges Radios gamla goding, har sänts sedan 1988. Enligt hemsidan fick programmet nyligen det europeiska radiopriset Guldrosen i klassen Reality & Factual Entertainment.

Programmet, de flesta svenskar har antagligen hört det åtminstone någon gång, har ett enkelt upplägg: En panel om tre personer levererar varsitt inlägg, där de beskriver en “trend i samtiden”, som programledaren brukar säga.

Förra fredagen, den 19 september 2014, pratade Johan Hakelius om den tilltagande, och enligt honom oroväckande, trenden att låta folk själva definiera vem de är. Hans första exempel (inläggen i programmet har alltid tre exempel) var ISIS, Den islamiska staten i Irak och Syrien som ändrat namn till IS, Islamiska staten, därigenom läggande under sig ett teoretiskt sett oändligt område.

Han fortsatte: Och det här är ju ett allt vanligare problem i en värld där vi har lämnat iden på att det finns nån slags objektivitet eller objektiv sanning, /…/ någon rim och reson att pröva begrepp mot. Utan allting skall vara en fråga om självdefinition. Och om man inte får definiera sig själv så är det kränkande.

Därifrån går Hakelius till sitt andra exempel, som handlade om den sortens självdefinition som har med enskilda individers identitet att göra. “Är en man en kvinna, om han, eller hen, upplever det som om han är en kvinna?”, frågade han sig till exempel. Och “kan [någon] hävda att han är svart bara för att han känner sig svart?” För att riktigt stryka under det löjliga i detta spädde hans spanarkollega Calle Norlen på med “Jag ser mig själv som österrikare!”. Helfånigt, ju!

Men. Jag skulle svara obetingat ja på båda Hakelius frågor. En transsexuell människa känner sig som om hon, eller han, fötts i fel kropp. Personen kan se ut som en man, men känna sig som en kvinna. Lätt. En person med ljusare skinn än president Obama, och med gröna ögon och blont hår, kan vara svart. Lika lätt.

Det tredje exemplet handlade om Fotbollförbundet. Förbundet utan genitiv-s. Egen identitet, skapad i ett språkfel.

Hakelius gled från vad han kallade identitetspolitik till Fotbollförbundet på ett glättigt bananskal. Hela panelen skrattade och tjoade. Alla skrattade åt Fotbollförbundet.

Hakelius sa såhär: … jag har stor respekt för de här kinkiga fallen som har att göra med kön och ras etc. Det kan vi prata om tills korna kommer hem. Men, det finns fall som driver mig till vansinne och jag vägrar acceptera. Vi vet alla, och nu kommer det exemplet…

Och där, övergick han till att prata om Fotbollförbundet.

Men det är något knepigt med början av det sista citatet. Efter att han talat respektlöst om svarta, och transsexuella, säger han att han har stor respekt för de här kinkiga fallen som har att göra med kön och ras etc.

Johan Hakelius säger att han har respekt, men har just visat att han inte har någon respekt alls. Han vet att han borde säga att han har respekt, så då säger han det. Det är vad som brukar kallas politisk korrekthet.

En fråga man kan ställa till någon som Johan Hakelius är varför det är så viktigt hur andra identifierar sig. Han vill ha mer objektivitet, och mindre subjektivitet. Begreppet hegemoni säger att i ett givet samhälle uppfattas som objektivt det som inte hotar status quo.

Jag tror det är såhär: Bara den som aldrig haft sin ras ifrågasatt, eller gjord synlig, tycker att rasifiering som begrepp är löjligt. Bara den som möts av respekt vart han går tycker det är löjligt att andra kräver respekt. Bara den som lever i ett samhälle som automatiskt definierar honom som naturlig och självklar skrattar åt andras behov av att själva få bestämma hur de vill kategoriseras.